Rasstandard

Att ha en Berner Sennen
 
Ur: "Vår vän hunden"
Det är världens vackraste hund. En riktig brukshund.
En Berner Sennen vill vara med överallt och den vill arbeta. Bäst trivs den förstås i trakter där snön ligger många månader om året och den får dra pulka. Det sägs om rasen att den är trogen sitt husbondfolk, ja så bunden till sin ägare att den blir olycklig om den måste byta ägare när den är vuxen. Det brukar ju de flesta hundar klara av.
Kanske är det Karo i alla fall. Den trognaste av alla hundar......
 

  Bakgrund och ändamål:
Berner sennenhund är en gårdshund av gammalt ursprung, som hölls som vakt- drag- och boskapsdrivande hund i alpområdena i trakten av Bern. Numera även sällskapshund och mångsidig nyttohund.
Den är inte "du och kompis" med alla den möter utan håller sig lite avvaktande till en början. Helt naturligt för en vakthund. Som familjemedlem är den väldigt tillgiven och harmonisk.
 

  

Kunde inte sagt det bättre själv. Det är verkligen en riktig kompis.
En berner vill gärna bli omklappad och "gosad" med (oftast. men det finns undantag här också). Får den sitta i knäet är det jättemysigt. Då dom inte tycks veta hur stora dom är som vuxna, fortsätter dom gärna med det. Man får stötta upp efter bästa förmåga. Däremot är sängen inte så poppis, det blir väl för varmt kan jag tro. Under sängen är bättre, lite trångt och mörkt. Då hoppas man bara att dom inte får bråttom ut.

F.ö. är det en hund som föredrar kylan på höst, vinter och vår, men avskyr sommarvärmen. Promenaderna under fina sommardagar brukar man få göra mellan 21.oo - 08.oo. Tävla och träna är också någon man får göra "nattetid" eller lägga på hyllan, dom vill helt enkelt inte.
 

Fideli som sängprydnar (jo jag tackar jag)
 

Fäller gör dom periodvis och den långa, svarta pälsen syns tydligt men är lätt att få bort. (Vilket jag lärt mig en sommar att korthårspäls absolut inte är). Man behöver dock vara ägare till en väl fungerande dammsugare. 
Något som aldrig nämns är att Bernrar har väl dolda fickor i pälsen, där dom förvarar fin sand m.m som dom samlar på sig under promenaderna.  Detta blir dock uppenbart några timmar efter det man kommit in igen. Oavsett hur mycket man torkar och gnuggar på dom vid hemkomsten så sprider hunden, sakta men säkert, ett lager fin sand omkring sig.
 

  

Bernrar är väldigt glada i allt vad mat (ätbart) heter, så att hålla koll på vikten är inte fel. Kan inte påminna mig att dom ratat något faktiskt. Givetvis är det olika från den ena till den andra. Göd dom bara inte! Det är en tung hund i sig och några kilon till gör mer skada än nytta.
 

  I väntan på julmaten
 

Sedan har dom ju både vakt och vallning i sig. Både de romerska soldaterna och sedan schweiziska bönder har haft dom till att ansvara för boskapshjordarna. Inga egenskaper som känns betungande. Tvärtom har det varit roligt att se vallningsegenskapen komma fram när vi t.ex. skulle ta in hästar eller får ifrån hagarna. Det är också tryggt att höra deras bestämda skall när någon närmar sig vår tomt.
 

  

Den erfarenhet jag har av Berner är att det är en mycket trevlig ras, med en härlig utstrålning och ett underbart temperament. Visst finns det en del undantag (var gör det inte det?) men dom allra flesta av dom hundar jag stött på är härliga, glada hundar som älskar människor (på sina vilkor) och andra djur. Och dom vill gärna vara vill nytta och hjälp och absolut få vara med. Är många gånger tacksamma att träna och tävla med för den som vill det.
 

  Ronja och Skutt

Till sist...
Tänk på att denna lilla mjuka boll med sin oskyldiga uppsyn en dag blir en STOR hund (40-70 kg). Börja med vardagslydnaden direkt, sätt gränser och lär den lyssna. Det är inte roligt att upptäcka när hunden är ca 1½ år att den vuxit dig ur händerna och börjar de dig problem. Visa vänligt men bestämt att det alltid är DU som bestämmer så kommer du att få en alldeles underbar vovve..
 

  

Puss & kram, matte.

  

2007-02-07